När man är mitt uppe i det så kan det vara svårt att tänka klart. Striderna pågår och jag för min del har haft fullt upp med att hålla garden uppe för att inte krossas av det hat och den vrede som skickas mot mig.
Men just idag i samtal med Terapeuten kom vi att diskutera den livslånga tvåsamheten. Vi pratade om huruvida den överhuvudtaget är möjlig och om den inte alltid är det, varför det då ses som ett misslyckande när den tar slut – varför det skapar så mycket upprörda känslor.
Jodå, jag förstår visst varför tvåsamheten fortfarande förväntas vara livslång – det finns en historia till det. Det kommer bland annat ur kyrkans historiska önskan att gjuta god moral i oss, att stoppa könssjukdomars spridning, att hålla ihop åkerarealer och ägor som skapats genom giftermål samt för att tämja och kontrollera människor och samhället med en underliggande anledning baserad på kultur, makt och drömmen om ordning. Att det sedan ofta är kyrkan som viger oss och avtvingar oss ett löfte om att leva tillsammans tills döden skiljer oss åt befäster detta och hotar mellan raderna om den eviga elden om vi skulle bryta detta löfte.
Men ge mig ett vettigt skäl till att jag ska fortsätta bortom den gräns då jag försökt och då jag bidat min tid i hopp om en vändpunkt som uppenbarligen inte kommer. Ge mig ett skäl till varför jag ska bita ihop och bygga en relation på plikt istället för på lust och autenticitet. Ge mig ett enda skäl till varför jag ska ge upp övertygelsen att relationen ska stå på kärlek och ömsesidighet, till förmån för rationella, ekonomiska fördelar och oron över ’vad ska andra säga’.
Jag skilde mig inte av rationella skäl, jag skilde mig för att jag till sist äntligen vågade följa vad mitt hjärta länge försökt säga till mig.
Jag umgås nu regelbundet med Karl-Ove Knausgårds mäktiga och nakna berättelse om sitt liv – ’Min kamp’. I första delen reflekterar han över familjelivet och plikten:
”För familjen gör jag allt jag måste, det är min plikt. Det enda jag har lärt av livet är att uthärda det, aldrig ifrågasätta det, och förbränna den längtan som därmed alstras, i skrivandet. Varifrån detta ideal kommer har jag inte en aning om, och när jag nu ser det framför mig svart på vitt ter det sig nästan perverst: varför plikt framför lycka? Frågan om lycka är banal, men det är inte följdfrågan, den om mening.” (Knausgård, Min Kamp 1. Pocketförlaget 2011)
Tänkvärt