När man brutit upp, vänt upp o ner på allt, hukat för hat och vrede, sett ’vänner’ försvinna, undrat varför så många har tystnat, gått igenom faser, och brytt sig nåt så in i helvete om vad alla tycker, så börjar man till slut fundera. Hur länge ska man vänta med allt? Berätta hit, avvakta dit. Flytta in till Kärleken, köpa gemensam lägenhet…ja, hur länge ska man vänta…
Frågan dyker upp för jag tydligen är lite orolig för att omvärlden ska fnysa och säga ”Ja, det där gick ju snabbt…!” eller ”Det var värst vad bråttom han hade!” eller ”Jasså!! Så lätt tog han på det hela!” Min inre dialog med vad jag tror att folk ska tänka måste få ett slut nån gång. Jag är ju för tusan hakar snart 50 och gör rimligtvis vad jag själv vill.
Det är mitt liv! Mitt och Kärlekens – och det gör vi precis som vi vill med. Full stop!