Bloggföljaren Jon frågade mig rakt på sak: ”Varför lät du dig köras med i så många år?”
Att leva tillsammans är ju en ganska komplex sak. Man börjar i en känsla, man lever på liksom, personligheterna blir på samma gång slipade mot varandra, men också allt tydligare utmejslade. De djupa karaktärsdrag som var och en redan har med sig i sin ryggsäck söker sin möjlighet att få blomma ut, det är svårt att ändra dessa djupt sittande beteenden, och relationen övergår lätt i ett drama där roller har tagits. Roller som för varje dag blir mer grundmurade och en dag är de så självklara så att de kan börja liknas vid djupa hjulspår som vi rullar på i.
När jag ibland grubblat på frågan som Jon så tydligt ställer till mig, så har det blivit viktigt för mig att påminna mig själv om att det var ingen som tvingade mig till min roll. Det var aldrig någon förhandling där krav på mitt beteende formulerades. Som många andra så tog jag den rollen, kanske mest för att den kändes bekant och bekväm. Valet var inte medvetet, men det var lika fullt mitt. Mitt Ex tog sin roll som byggde på hennes ryggsäck. Jag lät mig domineras och hon lät sig dominera. Hjulspåren blev djupare och djupare och jag fick svårt att se ut över kanten, jag glömde att det kunde vara på ett annat sätt. Jag trodde, precis som grodan i det allt hetare vattnet, att det var så här det skulle vara. Vår verklighet var liksom det normala.
Långt inne i mitt undermedvetna pågick emellertid något annat. Där fanns en olycka och en sorg som malde och som sakta förvandlade mig till någon annan. En sorgsen själ, en frustrerad människa och en självhatande man. En man som blivit någon som han inte var tänkt att vara och som han inte längre ville vara. Till sist var jag tvungen att göra något radikalt – jag hade inte en aning om vad, Jag hade knappt någon medveten aning om att jag gjorde något. Djupa hjulspår är svåra att ta sig ur, och….ja resten vet ni ju om ni som läst min blogg här på Skilda.nu
Så svaret på Jons fråga är svårt att klart formulera, men en sak är säker: Likt många före mig som hamnat i en livskris, så har jag funderat mycket på vem jag är, och kanske ännu mer på frågan Vem vill jag vara? I min nya relation med Kärleken (jodå den håller i sig Jon och det är samma underbara kvinna som jag var otrogen med) så pratar vi mycket. Vi pratar om hur vi känner och vi tillåter varandra att vara öppna med känslor som kanske inte alltid är så vackra och vi tar emot varandras känslor i vetskapen att man faktiskt känner det man känner. Vi tror att det är ett bra sätt att hitta det som ska bli vår väg framåt i ömsesidig respekt och i en kärlek där vi får älskas för att vi är dom vi är.
För mig är detta en kamp i mitt gyttjiga inre att inte leta tillbaka till de välkända djupa hjulspåren utan att istället, tillsammans med Kärleken, hitta nya spännande vägar, på fastare mark. Och det finaste av allt – det är att hon har sagt att hon vill åka med!