Idag skulle min pappa fyllt 90 år. Men det hann han inte med – han dog i november förra året just innan min skilsmässa brakade lös.
Min pappa var en bra man, inte något helgon eller någon Mandela, men han var bra. Han var klok, lite dyster, hade en underbar svart lågmäld humor och jag har saknat honom något så vansinnigt under min skilsmässoprocess. Jag hade velat höra hur han upplevde sin skilsmässa, jag hade velat dela mina erfarenheter med honom och fått höra honom tröstande säga att det går över.
När jag idag läser det tal jag höll vid min pappas begravning så är det nästan kusligt hur mitt undermedvetna visste vart jag själv var på väg. Läs själva i detta utdrag:
”Jag frågade min pappa någon gång hur han överhuvudtaget vågade skilja sig –
och det sa han att han inte riktigt begrep själv, men han menade att man ibland
måste följa sitt hjärta. Min pappa förstod att förnuft och hjärta inte alltid
går i takt samt att det inte alltid är självklart att det är förnuftet som ska råda –
och då får man ta en del smällar.”
Smällar har jag tagit, men jag står fortfarande upp och jag tror nog att pappa sett mig och kanske lett lite snett igenkännande och viskat ”Det kommer gå bra…det kommer gå bra”
Pappa, du är saknad, jag älskar dig och är tacksam för alla minnen jag har av dig och oss tillsammans!
Grattis på 90-årsdagen, fina fina pappa.