En tanke kommer tillbaka om och om igen. Varför är det så ädelt, önskvärt och socialt förträffligt att stanna kvar i en relation även om den inte är bra?
Vad är det för behov som har skapat denna norm? Jag menar, varför är det fel att bryta upp, att söka lycka och att lyssna till sitt hjärta? Varför är ett avslutat dåligt äktenskap misslyckat, medan ett självutplånande accepterande av ett dåligt förhållande ses som en bragd? Jag fattar det helt enkelt inte. Du säger kanske att flocken är viktigare än individen. Jo, det kan man ju tycka. Det gäller att hålla ihop!
Förr när det kanske handlade om överlevnad etc. så var nog det en i alla fall rimligare ståndpunkt. Men idag träffar jag min flock och tar mitt ansvar även om jag inte lever tillsammans med mamman till de tre fantastiska barnen, och jag tror till och med att det faktiskt är bättre för delarna i flocken att ett uppbrott har skett. Det kommer jag aldrig kunna bevisa, men jag är ganska säker på det.
Jag läser på nätet här, några rader av Benedicte Bergmann och känner en samhörighet och tacksamhet till mitt enda liv.
”Så länge vi får lov att delta i dansen.
Dagsländan deltar en endaste sommardag, men det lär finnas en mussla som blir över 100 år.
Det är inte alldeles säkert vilket öde jag skulle föredra?
Den kärlekstörstande dagsländans jakt över åns vatten, i flera år har den förberett sig som en långsamtlevande larv för denna enda stora dag,
där den skall fortplanta sig genom parning. Detta crescendo som även kommer att innebära den egna döden –
men kanske man kan kalla det en död i skönhet?
Eller den troget stillasittande musslan som silar vattnet mellan sina skal dag efter dag,
år efter år för att livnära sig på plankton – orörlig sittande på sin sten kommer den
aldrig i så att säga kroppslig kontakt med någon annan individ.
Jag tror jag skulle välja ödet som dagslända för metamorfosens skull, förändringen från larv till slända,
för det hissnande mötets skull, två individer som firar livet i en yster dans.
Att lyckan så bara varar en endaste dag spelar kanske inte så stor roll.
Alla tidsuppfattningar är relativa – dagsländan bär ingen klocka – för den är lyckodagen kanske evighetslång?”