All utveckling kräver att man får feedback. Som Bruce Lee sa: ”I do not fear the man who has practised 10.000 kicks, I fear the man who has practiced 1 kick 10.000 times!”
Min gode vän skribenten skulle iväg på kick-off med kontoret och var bedrövad. Han visste hur det skulle bli – man skulle ge varandra feedback, och han sa ”Vet du, jag orkar ingen feedback nu, jag har inte bett om feedback och jag vill just nu inte ha någon feedback. Om dom andra vill ha feedback så kan jag ge det, men just nu vill jag inte ha någon”
Just sådär är det för mig just nu. Jag är skör som en fjärilsvinge och orkar inte med feedback. Jag vet att jag har massor med saker att jobba med när det gäller mig själv – ord som otillräcklig, passé, noll-koll, hänsynslös, oduglig…. ringer just nu konstant i mina öron. Jag behöver inte höra det från andra också – precis nu behöver jag lugn och folk som viskar till mig att jag är OK, att jag duger.
Och visst, jag vet att jag behöver feedbacken för att utvecklas, för att lära mig, men jag orkar inte alltid ta den som något konstruktivt. Och ibland känns det som om den faktiskt inte har syftet att vara konstruktiv, ibland känns den bara taskig, ibland känns den som knivhugg förklädd till omtanke. ”Ja, men lite feedback måste du väl kunna ta….?”
Jodå, oftast klarar jag det, men just nu kan feedbacken, precis som himlen, vänta.
