Jag har en fundering: Hur länge är man skild?
Man blir ju som man tänker och jag bestämde mig t ex för en tid sedan att inte se mig själv som en olycklig människa. Jag bestämde mig för att när människor frågade mig ”Hur är läget?” så skulle jag inte längre svara ”…sådär…” Istället började jag helt enkelt svara som jag gjorde innan krisen drog igång: ”Det är bra!” Då hände det något i mig – jag började se mig själv som stark igen. Inte ynklig och tilltufsad. Det var ju en tid då jag faktiskt var tilltufsad, och nästan allting var för jävligt, men jag ville inte fastna i den rollen.
Nu har jag lust att sluta se mig som nyskild eller skild. Jag vill faktiskt inte att det ska vara den stora delen av min identitet. Jag har lärt mig massor av, och kommer aldrig någonsin glömma det dryga år som gått, men jag ÄR inte skild! Jag är jag. Jag är den jag är just nu. Den som blickar framåt. Jag är förälskad, jag är stark. Jag är smålänning och jag är man. Jag är människa och jag är A. Jag är inte mitt förflutna, jag är inget offer. Jag är nog inte mer skitstövel än någon annan. Jag är inte det jag jobbar med, jag är inte det jag gör. Jag får inte mitt människovärde på något annat sätt än att vara den jag är.
Är du skild? Hur länge ska du vara det? Hur skulle du vilja definiera dig? Vad säger du?
