Jag var en av de många som kollade Belinda Olssons program Fittstim – Min kamp på TV i torsdags. Jag tittade intresserat, men sa till Kärleken att ”Det här kommer hon få skit för!” Och visst fick jag rätt. Det är ett oerhört hallå i såväl gammel- som i sociala media. Och jag läser intresserat. Jag har inte riktigt tagit ställning till programmet ännu, men det är ju ett slags betyg att en kräsen gubbjävel som jag satt kvar tills det var slut. Men jag funderar nu mer kring debatten efter och försöker förstå vad den står för. Vad är det som händer?
När jag var yngre dväljdes jag ute på den yttersta politiska vänsterkanten (som på den tiden INTE betydde Hoodie och brandbomber). Det fanns en hoper små partier som benämndes med bokstavskombinationer och som grälade oerhört mycket inbördes och med alla andra – Till Attack!!. Vi kändes oss alla angripna från alla håll och vi visste att det var faktiskt ju vi som hade sanningen i våra händer.
Men det var en sak som alltid lyste med sin frånvaro i den lilla vänstergrupperingen, samma sak som gjorde att jag en dag fick nog och lämnade partiet. Det fanns nämligen INGEN SOM HELT självdistans i gruppen. Vi kunde aldrig ifrågasätta oss själva, vi kunde aldrig kosta på oss att se humorn i vårt eget beteende och vi fördömde alla som gjorde det. Åren har gått och jag har blivit tydligare i mina grundläggande värderingar gällande hur vi ska vara mot varandra, om människovärde och om rättvisa. Jag tror däremot inte längre på revolutionen och jag blir inte heller längre lika nervös när någon kritiserar min ståndpunkt. Jag blir inte lika kränkt eller förbannad. Kalla det att jag har blivit mogen, klokare eller kanske bara tröttare – så kan det vara.
Men nuförtiden så är jag säker på några saker: Jag tror det är nödvändigt att ständigt fundera och ifrågasätta gällande tankemönster, att kritiskt pröva sina egna ståndpunkter och ’sanningar’ – men jag är också säker på att jag aldrig kan vara säker på någonting. Jag tror att den idé, den ideologi och den livsstil som inte törs kritisera och granska sig själv eller som inte tillåter att någon annan gör det heller – den är dömd att dö.
Jag tänker på Belinda Olsson och hennes TV-program. Jag fick intrycket av att hon, utifrån en stark tilltro på feminismens relevans och med en uppriktig nyfikenhet ville utforska vissa frågor kring feminismens uttryck idag. Det är en svår uppgift, och kanske är TV inte rätt plats för någon som stillsamt vill utforska nyanser och tonlägen. Förmodligen kommer också hennes ambition förbises och feminismens motståndare, näthatare, Sverigedemokrater och alla andra människor som blir nervösa så fort något inte är som vanligt, kommer säkert använda hennes program för att försöka döda feminism och förlöjliga feminister.
Jag tänker på att det är väldigt svårt att idag, lite stillsamt och eftertänksamt, prata om viktiga saker. Du måste vara för eller emot. Lajka eller inte lajka.
Denna dag tar jag mig friheten att inte direkt ta ställning till vad som är rätt eller fel i debatten. Idag tar jag mig friheten att sväva i själva funderingen. Bara sväva – utan att landa.