Ibland är jag snabb, ibland är jag långsam och ibland är jag så hopplöst sist på bollen. NU, 14 år efter premiären sitter jag tillsammans med Kärleken uppslukad framför avsnitt efter avsnitt av Vita Huset. Serien har väl vunnit alla TV-priser som finns och jag blir fullständigt knockad av dialogen och rollprestationerna. Att sedan som statsvetare få se hur det kanske går till bakom en demokratisk president är naturligtvis kittlande. Men en sak stör mig en smula.
Jag har under det senaste året (läs: skilsmässoåret) gråtit oerhört mycket. Jag har inget som helst problem med gråt. Jag gråter ofta själv och jag blir inte nervös när människor i min närhet gråter. Gråter gör människor av många olika anledningar. Det är till exempel så att kvinnor som blir arga ofta gråter och då får medömkan istället för respekt. (flera av mina kvinnliga vänner har bekräftat detta irriterande faktum) – det är könsstereotyperna som klickar in på samma sätt som män som är ledsna ofta hanterar det genom att bli sura och kanske till och med arga, istället för att gråta – Manligt och Kvinnligt….hela tiden finns förväntningarna på oss där.
Men vad jag ville komma till är att jag sväljer numer hela dramaturgin. Nordamerikanska film- och TV-producenter/regissörer ÄR bra på det där. Jag rörs till tårar i nästan varenda avsnitt av Vita huset. Banalt? Ja, kanske….fast jag känner att jag allt mer tycker om att låta mig beröras. Jag gråter till Vita Huset, jag gråter till Sveriges Mästerkock och, hör å häpna, härom helgen fastnade jag – och grät – vid Americas biggest looser(!) Ja, just nu är det väl egentligen bara På spåret som lämnar mig o-gråtande (fast det kanske kommer när vi närmar oss finalen).
Jag är väl inte direkt orolig, men jag frågar mig själv ”Vart är jag på väg!!?”
