Kärleken och jag slank in på en eftermiddagsbio. Valet föll på ’Mandela’ – en film baserad på Mandela egen bok ’Den långa vägen till frihet’ (läsvärd)
Det här var en film vars historia iallafall jag kunde exakt. Jag har läst boken, jag har varit flera gånger i Sydafrika, besökt Robben Island 2 ggr, diskuterat politik med sydafrikaner i alla kulörer, min gode vän var ’expertkommentator’ i sändningen från Mandelas begravning, osv osv.
Alltså var det inte storyn som gav mig något i filmen. Men vad var det då? Ja, för jag tyckte ju filmen var bra. Det var insikten i människornas liv, vardagslidandet, uppoffringarna, och ni som följt min blogg vet ju att jag gråter mycket nu. Och som jag grät när föräldrar förlorade sina barn i våldet, och när Mandela återsåg sin dotter efter 13 år genom rutan i besöksbåset på Robben Island, osv.
Jag påminns om vikten att följa sitt hjärta och sin övertygelse, jag påminns om vikten att njuta av de nära och kära och att varje dag känna hur välsignad jag är som får leva!
Somnar nu i en stark känsla av tacksamhet