Jag fick teaterbiljetter av Kärleken i julklapp, och idag var det dags. Vi gick och såg den fantastiska Macbeth på Stadsteatern. Jag har faktiskt aldrig sett Macbeth tidigare. Visst var dansen alldeles makalöst bra, scenografin så otroligt ny och fräsch (asså…ljussättningen asså…!!), men vad som gick rakt in hjärtat på mig var själva pjäsen, storyn. Dramat är typ 500 år(!) gammalt och så total-aktuellt. Ondskan som bor i oss alla, den ligger där och lurar och det svåraste mordet är det första, sedan verkar det gå av bara farten. Folk frågar mig ibland varför jag gjorde vapenfritjänst istället för militärtjänst – är jag möjligen en människa som aldrig skulle kunna döda?
Tvärtom! Jag, precis som många andra, skulle antagligen bli en bra soldat, bra på att döda fiender, kanske till och med kvinnor och barn. Det verkar ju som om det är enkelt att gå över den gränsen i utsatta situationer….. Nej, grejen är att jag inte vill utsättas för möjligheten att döda någon. Därför fortsätter jag att hålla mig på behörigt avstånd från vapen. Det blir bäst så för alla…ond eller god, tro mig. Eller vad säger du William?
