Idag fyller mina barns mamma år. Jag funderade länge på huruvida jag skulle gratta, och bestämde mig till slut för att skicka ett mail med ett enkelt och rättframt: Grattis!
Mitt i en blodig bodelning försöker jag visa att vi faktiskt kan hålla isär saker, att vi kan bete oss civiliserat. Kan jag önska fan och hans moster grattis på Facebook borde jag väl rimligtvis kunna säga Grattis till människan jag delat liv, säng och kroppsvätskor med i 25 år. Eller?
Jag försöker hålla fast vid en värdig ståndpunkt och hållning. Att det som är gjort är gjort, erkänt och förklarat. Att framtiden måste hanteras. Jag tillåter min ilska, men försöker och agerar faktiskt ibland på ett sätt som skulle kunna beskrivas som ’vuxet’.
Jag såg ett TEDtalk häromdagen med Brene Brown (länk) som handlade om kraften av sårbarhet. Hon menar, som jag förstår det, att endast människor som vågar vara sårbara i relationen med andra, kan leva livet fullt ut. Att visa sig sårbar är t ex att våga säga ’Jag älskar dig’ innan partnern gjort det, att våga ta initiativ till sex – med risken att bli avvisad osv.
Idag visade jag mig sårbar genom något så enkelt som att önska mina barns mamma Grattis på födelsedagen. Vi får se om det faller väl ut eller om jag får en snyting tillbaka. Säga vad man vill, men att visa sårbarhet ger faktiskt lite spänning i vardagen!