Så nås vi av den förfärliga men väntade nyheten att humanisten och den gränslöst kloka människan Kristian Gidlund inte längre orkade hålla emot i kampen mot döden.
Jag läser hyllningar, jag läser hans texter (till exempel här) lyssnar om igen på hans sommarprat (länk) och jag blir så otroligt berörd och jag blir det av minst två skäl: Dels av innehållet, budskapet han sände ut till oss människor som springer runt och tror att livet är för evigt, att vi alltid kan fixa allt sedan. Han berättar om vikten av kärlek och omtanke om varandra på ett sätt som får mig att med förnyad kraft ställa mig upp för solidaritet och gemenskap – slitna men vackra uttryck och som väl rimligtvis aldrig kan bli töntiga.
Men jag berörs också av den oerhörda livskraften i hans uttryck.
Kristian verkar ha förstått att tiden är för kort för skitsnack och meningslösheter. Han visste att hans tid var utmätt, här gällde det att få sagt det som måste sägas. Märkligt hur jag ofta glömmer att min tid, precis som din, också är ändlig. Jag vill lära av Kristian. Jag vill gå pang på rödbetan, inte vika för vad som lämpar sig och inte ge upp inför rädslan att skapa tråkig stämning. Det är dags att vi börjar prata på riktigt med varandra, funderar på hur vi vill ha det. Dags att vi säger emot alla idioter som får sina 15 minutes of fame i det rytande mediabruset. Sluta skratta med rasister och sexister. Säga ifrån och stå upp för det goda, för de svaga och för livet. Det är vår skyldighet under vår korta resa mot döden här på jorden
Kristian, du visade att allt är på riktigt – livet och döden! Tack!
What’s so funny ’bout Peace, love and understanding – Elvis Costello