I somras när jag var ute och körde bil så lyssnade jag lite förstrött på en radiogudstjänst(!). Det var något nytt sekulärt grepp och det behövdes därför inte vara en ’riktig’ gudstjänst, med psalmer, trosbekännelser och Jesus å sånt. Istället så var det den här gången etikforskaren och författaren Ann Heberlein som reflekterade över olika saker. Och det hon berättade har följt mig sedan dess:
Hon menade att: Det är ju så att när vi människor får höra om någon som gör gott, skänker stora summor pengar till välgörenhet, går ner i arbetstid och jobbar frivilligt på Stadsmissionen en dag i veckan, eller besöker sin åldrande far på äldreboendet varje fucking dag – ja, då drabbas vi av skuldkänslor och vi börjar stamma något om att ’jag borde…’ eller så urskuldar vi oss med att ”just precis just nu så gåååår det inte att få till det för mig – men så snart det blir möjligt, ja då ska jag naturligtvis göra det samma”.
När människor gör gott, så blir vi medelmåttor runt omkring helt enkelt påminda om vår egen uselhet, otillräcklighet och att vi inte ens gör det vi skulle kunna göra.
Annat är det när människor gör något som inte är accepterat. Då kan vi sola oss i det präktighetsbevis som plötsligt dyker upp. Vi säger till oss själva: ’Ja, jag är ju inte perfekt, men jag är ju i alla fall inte lika usel som XXXX’ och så pekar vi finger åt denne stackars krake. Vi har fått ett konkret exempel som vi kan lyfta fram och säga till vår partner eller till de närmaste att: ”Klaga inte på mina småskavanker! Tänk om jag hade gjort som honom! DÅ hade det varit befogat att klaga – men nu….äh, jag är ju en västanfläkt jämfört med den skitstöveln!”
Sådär håller vi på, och vet ni – jag tror att det finns, en inte helt obetydlig mängd av människor omkring mig just nu som faktiskt gillar att jag var otrogen. Som gillar att jag bedrog min fru eftersom jag då plötsligt visar dom att det finns personer som är värre än dom själva.
Jag har gett dom ett exempel på hur illa det kan vara bakom fasaden. Tidigare kanske jag och ex-frun var ett plågsamt exempel på ett dynamiskt och spännande par som gjorde såååå spännande grejer och som de kanske betraktade med viss avund. Det fanns kanske män som av sina hustrur fick höra att de inte var så trevliga, sociala och spännande som jag.
Nu när det kommit fram att jag syndat så njuter dessa människor av att se att den där dynamiske mannen var minsann en otrogen bedragare. ”Kom aldrig mer” säger dom till sina partners. ”Kom aldrig mer och jämför mig med honom – han var ju en skitstövel!” ”Jag kanske inte är så kul” fortsätter dom ”men jag har ju åtminstone inte varit otrogen….bla bla bla”.
Är det därför som en del snabbt valde sida? I skenet av mitt beteende, som det förklaras och berättas om av främst min ex-fru, blir dom helt enkelt bättre människor. Allt är relativt och vem vill inte ha något värre att jämföra sig med? Vem vill inte se bra ut? Även om det kanske innebär ännu ett självbedrägeri och kanske ett bondeoffer. Här gäller det att ta chansen och se snygg ut!
Jag levde länge med lögner, dåligt samvete och ångest, och visst var det skönt att då och då säga till min dåvarande fru: ”Vad skönt att vi inte har det så illa som dom!”och kunna peka finger åt några som, i alla fall vid en yttre anblick, hade det värre.
Men avslutningsvis: Visst är det märkligt: Genom att göra något moraliskt fel har jag nu fått andra att må bättre – men, det är ju förvisso inte varje dag jag så tydligt glädjer min nästa och jag får väl vara glad för det helt enkelt….. att få vara en referenspunkt för alla de män o kvinnor runt omkring oss som är usla, som jag lyckats ge ett exempel på djupare uselhet. Dom är i alla fall inte som mig!
Skönt för dom!