En ’varannanvecka’ är till ända. Mozart har åkt till sin mamma och jag och Kärleken är helt överens om att det gått fantastiskt bra efter en ganska svajig start. Detta var alltså andra veckan han skulle bo hos oss och den inleddes, redan i bilen hit i söndags, med ett allvarligt samtal mellan far och son. Mozart (16år) menade att han tyckte det var svårt att bo hos mig eftersom:
a) jag verkade glad och hans mamma fortfarande är ledsen. Det är ju liksom jag som gjort det dumma – brutit upp, träffat Kärleken osv. Han tyckte det var taskigt av honom mot hans mamma på något vis – lojala lilla pojke!
samt
b) han trodde att om han bor med mig så finns det risk att han liksom börjar tro att det är OK att vara otrogen och att skilja sig, och då riskerar att göra likadant i sitt framtida äktenskap. (man kan ju undra vem som planterade den tanken i hans grubblande huvud)
Det är tuffa diskussioner jag får ta, men jag är glad att han känner sig så trygg med mig, så att han tar upp det till diskussion. Jag försökte förklara liiiite mer ingående hur jag känt och att otrohet inte alltid handlar om sex, osv. Men det är fruktansvärt svårt att veta hur mycket/lite man ska säga till en pojke som börjar tänka vuxna tankar. Jag lyckades hålla mig från att berätta saker om hans mamma, utan höll mig till hur jag känt och känner det. Han tog in, lyssnade och vi var båda överens om att det var skönt att få ha pratat ordentligt. Det var sedan med viss anspänning jag pratade med honom igår kväll om hur det blir nästa vecka han bor här. Mozart var emellertid helt med på noterna och hotet om att inte få ha honom här varannan vecka verkade vara borta.
Att prata ordentligt är nog alltid en bra väg framåt. Men det viktigaste tror jag är att man inte skuldbelägger barnen för deras ilska, deras oro eller deras funderingar. De har alltid rätt att känna det de känner – det har förresten alla. Och jag behöver inte alltid försvara eller förklara – ibland verkar det vara möjligheten att få ur sig och dela tankarna som är det allra allra viktigaste.
