För första gången i mitt liv tar jag plats! Jag krånglar. Jag känner efter vad jag själv vill. När jag var liten var jag till lags, lärde mig tidigt vad som folk gillade, sjöng och log – idel solsken. Jag levde min barndom och mina tonår med föräldrar som inte älskade varandra, men som höll ihop äktenskapet för min skull (som om jag inte fattade liksom….). I den omgivningen fanns det varken utrymme för mitt krångel, min trots eller min tonårsrevolution.
Jag var till lags. Och detta har jag tagit med mig hela livet – inte minst i min 25-åriga relation som jag just brutit upp ifrån. Jag har i nära relationer aldrig krånglat, tagit plats, härjat eller bråkat. Jag har sett till att alla haft det bra, jag har vikt mig, jag har inte ens tänkt vad jag själv velat…. ”Är allting bra..?” och ”Vad kan jag göra för att hjälpa dig?” – så har det låtit. Och jag har gjort det utifrån mina medvetna och omedvetna val – ingen har tvingat mig, INGEN!
När jag nu skiljer mig och ställer till det – så är det första gången jag krånglar och är till besvär! Första gången i hela mitt fucking liv!! Hör ni det? F.Ö.R.S.T.A gången!! Sinnessjukt….men sannerligen på tiden! Omgivningen som vant sig vid hur jag varit, stirrar förvånat på allt som händer. ’Vad f*n flög i honom??’ Men akta er kamrater – jag har börjat få kontakt med mina känslor….nu ska det bli åka av!
Glad måndag!
