Den där känslan av stolthet när avkommorna flyger högt och fritt själva…. När de klarar sig och hör av sig mest för att de saknar samtalet och skratten. Att de inte nödvändigtvis behöver hjälp, utan faktiskt bara saknar liksom.
När jag ser hur de, utan att vända sig om, tar sig an utmaningen, när de löser den på ett sätt som jag aldrig själv skulle kommit på. När de söker mig för samtal mellan vuxna, när de struntar i om de är barnsliga eller ej – när de har blivit sig själva. Starka och ljuvliga – skrattande och livsbejakande. När de har blivit som den där kompisen man drömde om att nån gång få ha.
Priceless…..