Jag fick en kommentar av ’Signatur C’ som bland annat innehöll följande passage:
”Vad som irriterar mig lite med din blogg är dock att den svartmålar din exfru. Vad handlar det om? Och – om man nu har varit otrogen med nån ung kvinna (klassiskt) – varför känner man ett behov av att basunera ut sin ”lycka”? Känns inte som att du tänker så mycket på din familj. Är det för att den är i det förflutna? Och nu bryr du dig bara om det nya? (Om Kärleken med stort K?)”
Först och främst ett varmt tack till dig som kommenterar. Det är utmanande att få era kommentarer och på samma sätt som mina texter verkar väcka tankar hos er som läser, så väcks det tankar hos mig när jag läser vad ni skriver.
Jag vill inte försvara det jag skriver, men jag vill försöka svara på frågorna du skrev.
1) Jag är glad, och har svårt att inte dela med mig av det i det här forumet. Efter ett destruktivt förhållande så får jag nu erfara hur det kan kännas att vara älskad för att jag är den jag är. Jag vet inte om det blir extra provocerande när jag som medelålders man basunerar ut min lycka. Och att jag får den av en yngre kvinna verkar göra saker värre.
2) I den här bloggen tar jag mig rätten att berätta min berättelse. Varje vuxen människa begriper att det alltid finns minst två berättelser om en händelse, och att allt som uttrycks måste ses i det ljuset. Men här har jag inte sett det som min uppgift att främst belysa alla sidor, utan att uttrycka hur det har varit för mig.
Jag undrar, som ni vet, ofta om det hade varit enklare om jag hade varit en kvinna. Om jag som medelålders kvinna hade kommit ur ett förhållande där jag inte var älskad och accepterad utav min dåvarande man, om jag hade funnit en frigörande kärlek hos en annan man som tog emot mig precis som jag är. Hade ni läst min berättelse annorlunda då? Om jag sedan hade bloggat om det och försökt förklarat hur oerhört präglad jag hade varit av min fd tämligen dominanta man, hur hade det tagits emot? I min bloggkompis Joannas blogg beskriver hon ganska tydligt hur jobbigt hon haft det, och har det, med sin fd man. Svartmålar hon också?
Hur som helst, mitt tidigare förhållande lämnar jag bakom mig, mina upplevelser har jag kvar och jag försöker lära mig något utav dom, jag ångrar ingenting. Jag är tacksam mot mina barns mamma för allt slit vi gjorde tillsammans när vi uppfostrade barnen så gott vi kunde och att vi faktiskt lyckades bra med det. Det finns inget viktigare för mig som förälder än att det går bra för mina barn och de känner att jag älskar dom så mycket som en människa kan göra – och jag har idag en djup relation med vart och ett av de tre barnen. Jag lyckas att samtidigt njuta av det nya, och vara tacksam för de delar i mitt förflutna som varit bra. Jag är helt enkelt en glad och lycklig förälskad och älskad kvin….. eller förlåt….., jag menar MAN!
