Hösten rusar fram och plötsligt inser jag att min blogg legat för fäfot aaaalldeles för länge. Jag ser mina frenetiska kollegor som skriver så det spritter. De skriver nu, och nu, och nu, och…. Ja de verkar ha hur mycket tid som helst, och jag funderar….
Tanken att kliva av kommer till mig, kanske lämna min plats i laget till någon yngre och hungrigare, till någon som kan skriva om sånt som folk verkar gilla. Inte nån som skriver om livets fulare sidor, inte någon som avslöjar sina inte alltid vackra tankar. Hmm… Men va fan? Skärp dig nu, tänker jag i nästa andetag. Folk säger att jag har mycket att berätta, och det har väl i och för sig alla, men jag tror att min skitiga berättelse ibland behövs.
Jag tror att om jag kunde få EN ENDA PERSON att se att det inte bara är hon eller han som inte lever upp till omvärldens förväntningar. Om jag kan hjälpa en enda person till att känna att hon eller han inte är ensam om att vara lite usel i kanterna, och kanske sedan få denna person att se sina demoner i vitögat och ta kontakt med sitt hjärtas önskan – då har jag lyckats.
Så jag kör ett tag till