Jag har ju valt att inte svara med samma mynt. Exet pangar på, beskheter haglar, falskheter blir sanna när historien berättas för den som gitter höra. Men jag står surmulet kvar, knyter näven i fickan, biter mig i tungan, men håller mig från att nypa tillbaka. Däremot har jag monologer hemmavid, när ingen hör på. Jag skäller ut, jag ger svar på tal, jag kontrar hennes attacker rakt ut i dövheten. För ut ska det ju på något sätt – men allvarligt talat: VILKET slöseri med eleganta one-liners!
Ni skulle älskat dom, ni skulle applåderat, slagit er på knäna, kiknat av skratt och suckat av beundran…men som sagt….de stannar i luften hemma hos mig när ingen hör på