Jag menar hur kan man inte stödja och förstå en kvinna som efter ett långt äktenskap med en dominant, högavlönad man, till sist vågar följa sitt hjärta, tacka för sig och gå. En kvinna som efter att ha saknat ömsesidig kärlek och närhet i åratal och efter att hon aldrig riktigt känt att hon dugt till för sin mans bild av hur en kvinna, hans kvinna ska vara, prata och se ut – ja inte ens sin kropp har hon fått bekräftad, utan hon har fått höra att hon varit tjock och ful och till sist kommit att tro att det var sant – är det då så himla konstigt att hon blir ledsen och plågas av dålig självkänsla och vill ha ett bättre liv? Hur skulle man inte kunna känna sympati med henne?
Att hon sedan under det beskrivna förhållandet vid några tillfällen, närmare bestämt tre, haft hemliga relationer vid sidan av, är det så himla konstigt? Relationer som varat några månader och där hon känt sig älskad och uppskattad för att vara precis den hon är, och för hur hon ser ut. När man pratar om dessa relationer så är det inget hon är stolt över, men hon säger utan att darra på rösten, att det var svårt att låta bli att bli berörd och att ryckas med i den euforiska känslan av ömsesidig kärlek. Om man då ifrågasätter hennes lite ädla beskrivning av relationerna, och frågar om det inte var sex med i lockelsen så har hon mage att fortfarande, utan att vika undan med blicken, säga att visst var det underbart bra sex också – men det var aldrig det som var det stora behovet. Men sex ingår ju liksom alltid på något vis i en vuxen relation. Ska det vara så svårt att visa denna kvinna förståelse för detta?
Men, frågar vi henne, varför bröt du inte upp redan vid de första känslorna, första gången, för tio år sedan? Visst, kärleken kan ta slut, men man kan åtminstone sköta det snyggt och bryta upp innan man ’hoppar i säng’ med någon annan. Är man en skitstövel bara för att man frågar det? Jag menar, nån jävla ordning får det väl ändå vara!!
När hon får den frågan ser man faktiskt att hon skäms…och…jodå, hon erkänner att visst det borde man ha gjort, men, och här får hon svårt att förklara sig och börjar slingra sig med bludder som ’omgivningens förväntningar’, ’för barnens skull’ och ’jag ville ju egentligen att det skulle vara bra mellan mig och min man’…. Lappri, sånt där är ju bara efterkonstruktioner och undanflykter, säger någon – lite ryggrad får man väl för i helvete ha…eller? Är man verkligen en skitstövel bara för att man inte köper hennes snack om att det för en kvinna i denna situation inte blir ’så lätt’, inte så ’svart o vitt’, att det hela tiden varit ’ångestladdat’, och att hon inte ’vågat’ bryta upp etc?
Hennes före detta man är naturligtvis rasande och gör nu allt för att beskriva henne som lättfotad inför den tidigare gemensamma vänkretsen. Så gör man inte mot honom! Han är van att få det som han vill och nu när hon inte längre gör som han vill blir han djupt sårad, men framför allt ursinnig! Han vägrar se sin egen del i det hela och anklagar istället henne för att vara sjukligt besatt av sex och menar att han är drabbad, ett offer, för hennes omoral, knullsjuka och falskspel. Något som resulterat i att hon inte längre vågar ringa gamla kompisar, att hon kliver undan och låter mannen ta hand om större högtider för barnen tillsammans med nära och kära osv. Och det kanske man kan förstå. Att vänner, släkt och till och med barnen, av den före detta mannen, fått höra att hon är en lättfotad hora med fler sexuella affärer än vad som går att räkna, det gör ont i hela själen, och hennes redan svaga självkänsla sjunker ytterligare och skammen…den skammen blir enorm, trots att dessa historier faktiskt inte är sanna.
Men varför vara så hård? undrar du. Skulle man inte istället glädjas med henne i hennes nya situation där hon träffat en annan man (jo, det var den där tredje otroheten som uppdagades och som ledde till att skilsmässan blev ett faktum) som älskar henne precis som hon är och att hon i vissa ögonblick för första gången på länge, känner att hon är fin och värd att älska. Ska man inte glädjas med henne att hon på gamla dar (hon är ju 50 år!!) för första gången på många många år fått möta kärleksfulla handlingar och bekräftelse för att hon är den kvinna och människa hon är? Borde vi inte gratulera henne till att hon till sist orkade bryta sig loss?
Men, nu undrar du kanske, vad har det här med mig, mannen som bloggar, att göra? Jo, som du kanske redan förstått så handlar berättelsen om mig – fast jag är ju man och det är min före detta fru som inför vänkretsen och barnen kallar mig sexmissbrukare. Det är jag som våndas över vad jag gjort, men som kom till en punkt när jag var tvungen att bryta upp, men i min ynklighet (jag är ju ändå Man…) blev jag tvungen att straffa ut mig – precis som kvinnan i berättelsen ovan.
Gör det någon skillnad för dig att ’hon’ var en ’han’? Bedöms vi utifrån olika måttstockar? Vad tycker du?