Det är lite petigt och joxigt det där med logistik. Pussel har väl aldrig varit riktigt min grej, men livet tvingar mig träna, med varannanvecka barn, tjänsteresor, hund och en stark önskan att vara hemma i lugn o ro med Kärleken.
Läser då hos bloggkompisen Malin hur hon grejar och pusslar med sin särbo, testar att vara sambo varannan vecka, osv. Jag blir alldeles slut av att bara läsa om det. Tänker själv: Men….varför flyttar de inte bara ihop? Livet är kort – KÖR! Sedan slår mig tanken att det kanske är jag som är för impulsiv. Har i alla relationer i mitt liv (tre lite längre) aldrig tvekat – flyttat ihop i princip direkt. Förstå liksom inte varför man INTE gör det. Sedan ringer alla stereotypa kommentarer i mina öron: ”män klarar inte av att vara ensamma” eller ”det där är typiskt flyktbeteende – ja se karlar…”
Men det där köper jag inte. Jag är bara inte typen som försöker göra vad folk förväntar sig, jag är inte typen som håller inne, jag lägger mitt hjärta på bordet, jag ger mig hän. Å visst har jag fått stryk ibland, men ingen ska säga att jag inte lever, att jag inte är närvarande, att jag är rädd och att min längtan efter Kärleken när vi inte är tillsammans bottnar i att jag är rädd för att vara med mig själv. Det är bara ett sånt j**la skitsnack!
Det är väl ändå dags att sänka alla stereotyper i nybroviken och titta på oss som dom unika individer vi alla är….eller!?